“Don´t bring flowers after I´m dead.”

Lyckades med konststycket att få in P3 på min nya fina radio. Där spelade de Erik Hassles låt ”Don´t bring flowers after I´m dead”. Den låten är helt klart värd att fundera lite över. Att jag snöar in på döden kan bero på att man möter den i jobbet lite nu och då. Vi diskuterar saker framlänges och baklänges och funderar runt det här med döden lite nu och då. Vi tar i alla fall i ämnet, även fast många säkerligen tycker att det är ett jobbigt och onödigt ämne. Men när ska man prata runt döden om inte innan man dör? Vad man själv har för tankar och funderingar…hur farligt kan det vara? Vill man kremeras eller jordbegravas…fest eller inte…?

Texten till refrängen på Erik Hassles låt är:

”Don’t bring flowers after I’m dead.
Don’t bring flowers after I’m dead.
Save your givings for the living instead.
Don’t bring flowers after I’m dead.
dead.”

Egentligen…är det sjuka pengar man lägger på otroligt vackra blomsterkreationer till kistan och själva begravningen som håller på i ca trettio minuter och sen läggs de utanför kyrkan till allmän beskådan. Som sagt…har funderat lite på det här…jag håller nog med: ”Save your giving for the living instead”. Skänk till någon organisation istället där pengarna går till något bra istället. Så vill nog jag ha det. Och ve den som ger mig en jordbegravning….jag kommer att spöka. =)

Martin Stenmark har skrivit en fantastisk text om döden/begravning. ”Det ska va fest, den dagen jag dör”. Visst är det härligt? Ingen rädsla…

”Jag har tittat på mörkret.
Sett hur det äter, varje stråle av ljus.
Vad får jag ta med mig, dagen då festen tar slut?
Jag har packat en väska.
Fyllt den med saker, som man borde ta med.
Där i finns en bild på barnen.
Man vill ju vara klar den dagen.

Det ska va fest, den dagen jag dör.
Blås i trumpeten och sjung i kör.
Bjud av vinet, bjud upp till dans.
Det är här det händer, ingen annan stanns.
Och när natten kommer till Er, gå ut på stan.
Ni ska känna att Ni lever, av bara fan.

Jag har hört dom om natten, folket som talar.
Dom säger jag ska komma hem.
Dom rycker och sliter, vrider och vänder i mig.
Och jag har sparat på saker, lagt dom i högar.
Kanske för många jag vet.
För ge Er någonting att minnas.
Det var så vackert att få finnas.

Det ska va fest, den dagen jag dör.
Blås i trumpeten och sjung i kör.
Bjud av vinet, bjud upp till dans.
Det är här det händer, ingen annan stanns.
Och när Ni öppnar kyrkans portar och går ut ikväll.
Höj en bägare mot himmlen så är du snäll.

Det ska va fest, den dagen jag dör.
Blås i trumpeten och sjung i kör.
Bjud av vinet, bjud upp till dans.
Det är här det händer, ingen annan stanns.

Och när natten kommer till Er, gå ut på stan.
Ni ska känna att Ni lever, av bara fan.
Och när Ni öppnar kyrkans portar och går ut ikväll.
Höj en bägare mot himmlen så är du snäll.”

Efter att ha jobbat hela Allhelgona helgen, dvs fyra minnesgudstjänster på två dagar, så kom jag även fram till vilken psalm jag vill ha den dagen jag dör. Psalm 172. Den är helt klart en av de mer lättsamma historierna i psalmboken.

”De skall gå till den heliga staden
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom
porten till en okänd värld, till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld, i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis. De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet.
Deras hopp han var, deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.”

Text: B G Hallqvist 1976 Vers 4 O Ahlén 1984
Musik: E Hovland 1976

Okej, jag ska ge mig på detta fantastiska ev. skrämmande ämne nu, men man kan inte låte bli att fundera kring dessa frågor ibland. Vad händer efter döden? Har vi något att frukta? Nej, jag tror inte att vi har något att frukta. Jag tror att vi lever vidare…kanske inte i en annan kropp, utan hos dem som lever kvar på jorden. Jag tror på kremering. Jag tror på att själen går vidare och vi finns kvar så länge man är ihågkommen av dem som lever vidare. Jag tror att genom att prata om det, så bearbetar man sina rädslor…för ja, det är jobbigt att prata om döden. Men det är det enda vi kan vara säkra på kommer att hända oss alla en gång…

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, 
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. 
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder: 
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.”

*vinkevink*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *