Snart så julefrid…

…så är den här. Hoppas jag i alla fall. Granen är klädd, maten inhandlad, havrekexen bakade, köttbullarna rullade, julgodiset klart, snart även smördegskakorna, julkorten är klara och skickade…

Bara småplocket kvar… (som oftast är mer än vad man tror) …en bonad som ska pressas, en duk som ska strykas, sill som ska läggas in, badrummet som ska städas, sakerna som ska plockas bort, dammsugaren som ska dras runt ett varv, våttorka bort resterna av baket… Mjoo, det är nog lite kvar… Har även börjat titta på ”Fanny och Alexander”…jul jul…strålande jul…och snön ligger vit på taken… mjo….snart så…julefrid…

*vinkevink*

Fjärde Advent

Jag vill önska Er alla en glad fjärde advent med en psalm från den oranga psalmboken ”Psalmer i 2000-talet”.

TÄND LJUS!

Tänd ljus, ett ljus ska brinna för hoppet på vår jord,

 den skimrande planeten, den stjärna där vi bor.

 När några trotsar mörkret kan framtiden slå rot.

 Ett ljus är tänt för dagen som vi ser fram emot.

 

Tänd ljus, två ljus ska skina, för kärlek och för tro,

 för dem som river muren och lägger ut en bro.

 När fången får sin frihet och flyktingen ett hem,

 tänd ljus för dem som gråter och de som tröstar dem.

  

Tänd ljus, tre ljus ska flamma för alla som vill slåss

 för det som är rättfärdigt, de söker stöd hos oss.

 Förlora inte modet: trots allt är vi ju ett!

 Tänd ljus och bli en låga för sanning och för rätt. 

  

Nu strålar alla l jusen och lyser på vårt bord,  

 mot timmermannen Jesus, som älskade vår jord

 så mycket att han sökte sig bort från himlens ljus

 och blev ett barn som växer ibland oss: Här är Gud.  

 Psalm 856 med text av Eyvind Skeie,  

 översatt av Ylva Eggehorn 

 *vinkevink*

Meningen med livet?

…lånade det hit till bloggen från L:s facebooksida. Det ligger något i det hela:

”Att våga är att förlora fotfästet för en sekund.
Att inte våga är att förlora sig själv.”

Precis de galenskaper jag roar mig med då man väljer en gymnasieutbildning där man verkligen sätter sig själv på pottkanten (det var i alla fall så det kändes då…dock en av de bättre saker jag gjort), åker till England för att bo ett år i en familj som jag inte har pratat med mer än några gånger i telefon, då man säger upp sin lägenhet utan att faktiskt ha något annat att flytta till. Men om jag tex inte hade gått just den gymnasieutbildningen eller åkt till England, då undrar jag vem jag hade varit idag…undrar om jag hade förlorat mig själv…eller om det faktiskt är så att livet är förutbestämt…eller att det är detta som är meningen med livet?

Nattinatt.

*vinkevink*

“Don´t bring flowers after I´m dead.”

Lyckades med konststycket att få in P3 på min nya fina radio. Där spelade de Erik Hassles låt ”Don´t bring flowers after I´m dead”. Den låten är helt klart värd att fundera lite över. Att jag snöar in på döden kan bero på att man möter den i jobbet lite nu och då. Vi diskuterar saker framlänges och baklänges och funderar runt det här med döden lite nu och då. Vi tar i alla fall i ämnet, även fast många säkerligen tycker att det är ett jobbigt och onödigt ämne. Men när ska man prata runt döden om inte innan man dör? Vad man själv har för tankar och funderingar…hur farligt kan det vara? Vill man kremeras eller jordbegravas…fest eller inte…?

Texten till refrängen på Erik Hassles låt är:

”Don’t bring flowers after I’m dead.
Don’t bring flowers after I’m dead.
Save your givings for the living instead.
Don’t bring flowers after I’m dead.
dead.”

Egentligen…är det sjuka pengar man lägger på otroligt vackra blomsterkreationer till kistan och själva begravningen som håller på i ca trettio minuter och sen läggs de utanför kyrkan till allmän beskådan. Som sagt…har funderat lite på det här…jag håller nog med: ”Save your giving for the living instead”. Skänk till någon organisation istället där pengarna går till något bra istället. Så vill nog jag ha det. Och ve den som ger mig en jordbegravning….jag kommer att spöka. =)

Martin Stenmark har skrivit en fantastisk text om döden/begravning. ”Det ska va fest, den dagen jag dör”. Visst är det härligt? Ingen rädsla…

”Jag har tittat på mörkret.
Sett hur det äter, varje stråle av ljus.
Vad får jag ta med mig, dagen då festen tar slut?
Jag har packat en väska.
Fyllt den med saker, som man borde ta med.
Där i finns en bild på barnen.
Man vill ju vara klar den dagen.

Det ska va fest, den dagen jag dör.
Blås i trumpeten och sjung i kör.
Bjud av vinet, bjud upp till dans.
Det är här det händer, ingen annan stanns.
Och när natten kommer till Er, gå ut på stan.
Ni ska känna att Ni lever, av bara fan.

Jag har hört dom om natten, folket som talar.
Dom säger jag ska komma hem.
Dom rycker och sliter, vrider och vänder i mig.
Och jag har sparat på saker, lagt dom i högar.
Kanske för många jag vet.
För ge Er någonting att minnas.
Det var så vackert att få finnas.

Det ska va fest, den dagen jag dör.
Blås i trumpeten och sjung i kör.
Bjud av vinet, bjud upp till dans.
Det är här det händer, ingen annan stanns.
Och när Ni öppnar kyrkans portar och går ut ikväll.
Höj en bägare mot himmlen så är du snäll.

Det ska va fest, den dagen jag dör.
Blås i trumpeten och sjung i kör.
Bjud av vinet, bjud upp till dans.
Det är här det händer, ingen annan stanns.

Och när natten kommer till Er, gå ut på stan.
Ni ska känna att Ni lever, av bara fan.
Och när Ni öppnar kyrkans portar och går ut ikväll.
Höj en bägare mot himmlen så är du snäll.”

Efter att ha jobbat hela Allhelgona helgen, dvs fyra minnesgudstjänster på två dagar, så kom jag även fram till vilken psalm jag vill ha den dagen jag dör. Psalm 172. Den är helt klart en av de mer lättsamma historierna i psalmboken.

”De skall gå till den heliga staden
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom
porten till en okänd värld, till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld, i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis. De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet.
Deras hopp han var, deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.”

Text: B G Hallqvist 1976 Vers 4 O Ahlén 1984
Musik: E Hovland 1976

Okej, jag ska ge mig på detta fantastiska ev. skrämmande ämne nu, men man kan inte låte bli att fundera kring dessa frågor ibland. Vad händer efter döden? Har vi något att frukta? Nej, jag tror inte att vi har något att frukta. Jag tror att vi lever vidare…kanske inte i en annan kropp, utan hos dem som lever kvar på jorden. Jag tror på kremering. Jag tror på att själen går vidare och vi finns kvar så länge man är ihågkommen av dem som lever vidare. Jag tror att genom att prata om det, så bearbetar man sina rädslor…för ja, det är jobbigt att prata om döden. Men det är det enda vi kan vara säkra på kommer att hända oss alla en gång…

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, 
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. 
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder: 
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.”

*vinkevink*